Vad fällde apartheidregimen: bojkott eller klasskamp?

Boycott, Disinvestment and Sanctions (BDS) ses ofta som ett sätt att visa solidaritet med Palestina och åstadkomma Israels ekonomiska och kulturella isolering. Anhängare av denna taktik brukar hänvisa till apartheidregimens fall i Sydafrika som bevis på att det fungerar. Men var det verkligen BDS som fällde Sydafrikas apartheidregim? Låt oss titta närmare på den saken. 

[Source]

Förhållandet mellan väst och Sydafrikas regim under apartheidperioden var ett öppet och ömsesidigt samarbete. För länder som USA och Storbritannien var apartheidregimen en viktig allierad och strategisk partner under kalla kriget. Sydafrika var en pålitlig representant för det kapitalistiska systemet, en fiende till kommunismen och en fast allierad till väst.

Den viktigaste politiken och lagarna som utgjorde apartheidens ryggrad genomdrevs omedelbart efter det att Nationalistpartiet kom till makten 1948. Det dröjde till 1960-talet innan FN antog ett vapenembargo mot apartheidregimen – och det var först 1986 som multilaterala handels- och ekonomiska sanktioner infördes. Men även dessa hade en mycket begränsad ekonomisk inverkan på regimen (se faktaruta). 

Faktaruta: Strategiskt material, diamanter och guld utelämnades. De direkta effekterna av dessa handelssanktioner var begränsade, och BNP-tillväxten ökade omedelbart efter att sanktionerna lyftes. Sydafrika vidtog självklart åtgärder för att kringgå sanktionerna, till exempel att sälja tillgångar billigt till lokala vita affärsmän och införa en dubbel växlingskurs – inväxling billigt, utväxling dyrt – för att avskräcka från avveckling. Reagans administration försvarade multinationella företag som valde att stanna i Sydafrika, och inrättade det amerikanska företagsrådet för Sydafrika. Den amerikanska regeringen använde sitt veto i säkerhetsrådet fyra gånger under denna period för att blockera de ekonomiska sanktioner som infördes. Den verkliga orsaken till den ekonomiska nedgången var Sydafrikas extrema skuldkris, som ledde till ett moratorium på kortfristiga återbetalningar av skulder och en likviditetskris.

Situationen förändrades bara kvalitativt när den sydafrikanska arbetarklassen trädde in på scenen. Arbetarklassen stärktes under 1960-talets högkonjunktur – den största i Sydafrikas historia – men i början av 1970-talet började den sydafrikanska ekonomin bromsa in. Detta ledde till en snabb ökning av strejker och militans i arbetarklassen.

En revolutionär massrörelse

Soweto-upproret 1976 krossade myten om apartheidstatens oövervinnerlighet. Statens rädsla syntes i det brutala svaret: nästan 1000 människor dödades och 18 organisationer förbjöds. Black Consciousness-ledaren Steve Biko mördades i fängelse. 

Det blev tydligt för kapitalisterna att målen för den svarta oppositionen gick mycket längre än protester mot rasdiskriminerande apartheidpolitik. Ledda av den framväxande arbetarklassen utmanade de nu hela det ekonomiska systemet, som byggde på apartheidens billiga svarta arbetskraft. 

Regeringen utfärdade en ny konstitution 1983, som uteslöt den svarta majoriteten och stärkte de vitas dominans. En folkomröstning endast för vita godkände den nya konstitutionen, vilket ledde till stora demonstrationer bland svarta. Massmobiliseringar utbröt i Vaal-triangeln, landets industriella hjärta. Dessa uppror inledde en revolutionär massrörelse som skulle skaka den sydafrikanska kapitalismen i över ett decennium.

År 1985 bröt rörelsen ut i landets kåkstäder, följt av strejker och i praktiken ett öppet uppror. Regeringen tvingades utlysa nödsituation i hela landet. Polisens och arméns grymheter gick inte obesvarade: de massbegravningar som följde fungerade som politiska massmöten för rörelsen. Strider mellan revolutionen och kontrarevolutionen utkämpades i alla större städer.

Hotet från den svarta arbetarklassen tvingade den härskande klassen att överväga alternativa åtgärder för att begränsa rörelsen. De erbjöd Nelson Mandela villkorlig frigivning från fängelset på villkoret att han avstod från ”våld” och ”våldsamma protester” – alltså att delta i att störta regeringen – vilket man vägrade anta. Regeringen upphävde undantagstillståndet, men detta stärkte bara de revolutionära krafterna. Maj 1986 såg den största generalstrejken i landets historia.

Den härskande klassen insåg att om de inte beviljade reformer och öppnade förhandlingar med ledarna för ANC och andra befrielserörelser, var hela deras system i fara. Imperialistländerna införde sanktioner mot apartheidregimen för att isolera den härskande klassens mest hårdföra fraktion, i syfte att skära av revolutionen genom att öppna förhandlingar med ANC:s och befrielserörelsens ledare.

Samtidigt som ANC förhandlade med den härskande klassens organisationer i exil, utvecklades rörelsen. År 1993 mördades en populär medlem i Sydafrikas Kommunistiska Parti. Arbetarklassen svarade med generalstrejk som lamslog hela landet. Detta blev det avgörande slaget mot regimen. Förbudsreformernas upplöstes. De första demokratiska valen hölls 1994. 

Nelson Mandela hade släppts ur fängelset 1990, och använde nu hela sin auktoritet för att hålla rörelsen inom kapitalismens ramar. Detta resulterade i att statsmakten placerades i händerna på den nya svarta eliten, medan ekonomin förblev i den traditionella vita härskande klassens händer.

Lärdomar för Palestina

Det var alltså en revolutionär massrörelse som leddes av den sydafrikanska arbetarklassen, som krossade apartheiden. Men eftersom regimen efter apartheid baserades på kapitalism, förbättrades inte levnadsstandarden för den nyligen ”befriade” svarta befolkningen. Detta är också en viktig lärdom för den palestinska befrielsekampen. Så länge kapitalismen består, kommer imperialismen att dominera Mellanöstern.

Förespråkarna av BDS hävdar att en kombination av konsumentbojkott av israeliska produkter, återkallande av investeringar i Israel av västerländska företag och kulturell utsvältning av Israel av konstnärer och akademiska institutioner kommer att få Israel på knä: tvinga Israel att dra tillbaka sina olagliga bosättningar från Västbanken, avsluta sin bombning av Gazaremsan, dra sig tillbaka till 1967 års gränser, och så vidare. Deras “belägg” är påståendet att det var denna taktik som fällde apartheidregimen i Sydafrika. Men den verkliga historien visar raka motsatsen: det var arbetarkamp i masskala och slutligen en generalstrejk som gjorde att apartheidsystemet krossades.

Kommunister förespråkar otvetydigt ett palestinskt hemland, men verklig frihet kan bara uppnås genom en revolutionär kamp för socialismen, tillsammans med arbetare och ungdomar i Mellanöstern. Att kämpa mot sin egen härskande klass, det egna landets imperialism, är ett mycket större bidrag till palestinsk frihet än konsumentbojkotter. Arbetarrörelsen kan använda sin kollektiva makt för att isolera den israeliska staten med strejker, blockader och arbetarbojkotter som riktar sig mot sin egen krigsmaskin.

Att kämpa för socialismen hemma är det enda sättet att etablera regimer som kan stödja palestinierna och alla förtryckta folk i världen på grundval av verklig solidaritet. Intifada till seger! Revolution till seger! Arbetare världen över – förena er!

Join us

If you want more information about joining the IMT, fill in this form. We will get back to you as soon as possible.